Idag blev jag och min kollega larmade till en man som skulle ligga medvetslös på gatan. När vi kommer dit är han mycket riktigt medvetslös, men det ser lite märkligt ut så vi försöker väcka honom genom att smärtstimulera honom. Först vaknar han inte, eller rättare sagt så vill han väl inte vakna, men sen som en blixt från en klar himmel slår han min kollega med knytnäven i ansiktet. Hon föll baklänges och jag som stod på andra sidan om patienten blev helt vansinnig (konstigt när man inte riktigt är beredd på sin egen reaktion).
Jag fick tag i patientens armar och tryckte ner honom mot marken där han låg. Det var så märkligt att jag faktiskt fick helt oanade krafter! Kan på något sätt förstå att folk gör saker i vrede som de kanske ibland får ångra i en lång tid framöver. 
Jag kände mig nog ungefär som Bamse måste ha gjort första gången han smakade av farmors dunderhonoung. Starkast i världen, men också rädd för vad jag skulle kunna åtadkomma med all styrka!
Det är väl en bagatell i  mångas ögon, men det känns så snopet och nästan förnedrande att komma för att hjälpa någon och så blir det en hotsituation istället.

Hursomhelst kan jag berätta att det gick väl för oss och att polisen kom på 2 hjul efter bara någon minut, kändes bra att veta att hjälpen finns så nära när det blir allvar!

Nu är det lite mys i soffan som gäller innan det är dags för sängen! Kram Kram