LIMHAMN. En sprudlande, glad och energisk tjej är vårt första intryck när den blivande 30-åringen öppnar dörren. Hon lagar kaffe och tar fram chokladkakor som hon och sonen Zak har bakat. Under tiden pratar hon konstant.

– Hahaha, ja, det är sån jag är. Folk skulle inte känna igen mig om jag var tyst, säger Jeanette Åström.

Vi slår oss ned i ett vinklat vardagsrum med somrigt ljusgröna detaljer. I hyllorna finns böcker och cd-skivor. Balkongdörren står öppen och därute skymtar en rottingvägg med upphängda reseminnen.

Hon berättar att hon jobbade extra som undersköterska på barnonkologen på Universitetssjukhuset i Lund samtidigt som hon läste till sjuksköterska.

– Jag trivdes bra där. Barn har ett inbyggt hopp, för dem finns inga alternativ till att bli frisk. Det känns faktiskt tyngre att jobba med vuxna. De ser ofta ett cancerbesked lite mörkare.

En lärare fick henne intresserad av att vidareutbilda sig för att jobba i ambulanserna. Hon blev färdig 2005 och har ryckt ut sedan dess.

– Vi är ett bra gäng. Vi pratar mycket med varandra och behöver sällan professionell debriefing.

Ambulansjobbet är inte som många tror. Det är inte som på tv. Det stöket skulle inte fungera i verkligheten. De jobbar effektivt och professionellt, ser inte blodet utan möjligheterna. Det värsta är när barn far illa. Ofta på ett socialt plan som när de till exempel har missbrukande föräldrar, tycker Jeanette Åström.

– Men jag har accepterat att jag inte kan rädda världen.

Blir du aldrig rädd?

– Inte rädd, men jag har respekt för jobbet. Man kan inte lita på alla människor. Jag går inte in i brinnande hus eller där hot förekommer. Då får brandkår och polis rycka ut först.

– Jag tar inte jobbet med mig hem utan försöker vara glad för det jag har. Det låter klyschigt, men så är det faktiskt.

Jeanette Åström ska vara tjänstledig ett halvår för att prova på andra arbetsuppgifter. Hon ska ingå i ett resursteam på Universitetssjukhuset i Malmö och rycka in som sjuksköterska på olika kliniker. Det blir andra arbetstider och kortare arbetspass än med ambulansen. Vardagspusslet blir då lättare att få ihop tillsammans med sambon Jon Gershagen och sonen Zak.

Fritiden tillbringar Jeanette Åström gärna vid spisen med gamla recept.

– Jag älskar att laga mat. Gärna gammal husmanskost och långkok. Vi är noga med att laga all mat hemma. Jag älskar pasta och skulle kunna äta det sju dagar i veckan!

Hon försöker också att röra på sig, cyklar och busar med sonen. Tv-tittande blir det inte så mycket av. Det är svårt att följa serier på grund av udda arbetstider. Men ”The Killing” följer hon slaviskt. Sen har hon sin älskade moppe som tar henne dit hon vill.

– Den är inget särskilt, men den är snabb och billig.

De ljusblå ögonen lyser av lycka.

Vad gör du om du får en dag för dig själv?

– Oj, det är inte ofta! Men jag gillar att vara på kallbadhuset, träffa kompisar och gå ut och äta.

Jeanette Åström har också en egen blogg där hon skriver om sin vardag, familjen, mat och tankar.

– Jag är nöjd med ett lyckligt vardagsliv. Jag tror inte att alla får uppleva att ha ett jobb man trivs med.

Jobbet som sjuksköterska är något hon hela tiden återkommer till, något hon brinner för.

Vad gör du om tio år?

– Då jobbar jag fortfarande med sjukvård i någon form, kanske utbildar. Det gör jag förresten redan nu, bland annat hjärt- och lungräddning. Vi bor nog kvar på Limhamn, men kanske inte i den här lägenheten.

Födelsedagen firas med familjen, till helgen ska hon gå ut och äta och dricka vin med kompisarna och på söndag bjuder hon släkten på middag. Presenterna får gärna skämma bort henne lite: massage, ansiktsbehandling eller varför inte ett träningskort?

En sprudlande, glad och energisk tjej. Det intrycket består.

Jeanette A(ndersson) Åström